Testosteron

Igår var det match.
Fyfan.
Igår var jag på brandövning.
Yiihaa!

Det går inte att komma ifrån att brandman är ett manligt yrke. Att det ses så manligt beror kanske på att man måste vara stor och stark för att man ska orka ha på sig arbetskläderna. Iaf känns det så.
Redan när vi kom till brandstationen började alla kvinnor och tanter ändra beteende, här var det männen som bestämde och här fick dem göra det oxå.
Det var kul att se hur de annars så stränga dagisfröknar blev till små fnittriga småflickor när brandmännen kom gående förbi.

Dagen började med en lång föreläsning, vilket inte kändes som så lång tid eftersom att mannen som berättade ingav en sådan respekt. Men det kan oxå berott på uniformen =) Efter den långa föreläsningen var det dags att möta de "riktiga" brandmännen och göra vår praktik.

En av brandmännen var en riktig Gunwald. Efter en försiktig förfrågan om man möjligtvis inte kunde få gå till bilen och lämna av lite saker där.... fick man svaret :
" Nej! det tar vi sen, å snabba er på nu!" ..
och den redan lite mesiga tanten kändes genast ännu lite mesigare...

Brandmannen fortsatte att domdera sitt revir, " När ni släcker elden med brandsläckar'n vill jag inte se några fjolltag eller pufftryckningar, greppa slangen ordentligt och håll hårt på avtryckaren", - "pulvret i brandsläckar'n är jäääävligt kallt, om ni får det på fingrarna får ni plocka upp dem från marken sen".

Trots den överdrivna mansgrisattityden gick det ändå hem, vi gjorde som han sa och vi gillade till och med att bli beordrade. Men det kanske var just för att han var brandman och för att vi vet att han kommer för att rädda oss om det behövs. Vi vet att hans jobb är att rädda små söta barn och människor som far illa i bränder, och då måste han ha en ödmjuk sida oxå...

Fotbollsmatchen
Emilie å jag Aikare och tidsoptimister som vi är var ute i absolut sista sekunden när det gällde att boka biljetter. Resultatet blev att vi fick sitta högst upp på SÖDRA läktaren (helfel, märkte vi sen).
Vi hamnade brevid en drös med hammarbyare såklart och närmast oss stod den värsta hammarbysupporten av dem alla. Rättelse, han var ingen supporter utan han var nog fan där för att skrika skällsord till alla Aikare. Inga hejarramsor eller något till sitt eget lag alls.

Det värsta är att jag till viss del förstår människor som vill ut och slåss, för så irriterad man blev på gubben som stod å skrek på vårt lag när han redan ledde med två mål, så irriterad har jag nog fan aldrig vart! Men det är där spärren sitter, man går inte ut å slåss...Man ställer sig inte heller å skriker en främmande människa rakt upp i ansiktet. Men vissa verkar tydligen inte ha någon sådan spärr...

Man ställer sig inte och skriker till dem som står närmast en på läktarn å speciellt inte om det egna laget är påväg att vinna och inte åt dem som är mycket yngre. De ska ju vara en kul grej att gå på fotboll, inte ett jävla maktspel mellan supportrarna!

Fotboll- dåligt testosteron
Brandmän- bra testosteron =p