Leva i nuet är det som gäller då..

Herregud då har Johan också åkt hem till Sverige.. först var det Sofia och nu Johan..jäklar va snabbt det går, för om tre veckor åker vi också... Det är verkligen blandade känslor, har man hunnit med allt här? kommer man träffa de man vill hålla kontakten med igen? Inget kommer ju bli som det var här om man åker tillbaka och hälsar på.. Men de närmsta kompisarna åker ju också... Veckorna går så jäkla snabbt nu... det är snart helg och sen är det näst sista veckan och sedan sista måndagen och tillslut fredagen...Hjälp man är verkligen splittrad..Kommer man hinna säga hej då till alla? Kommer leaving pinten bli bra? Hur ska jag få med all packning?

Jag antar att man får säga lite klyschigt: Inget varar för evigt..Men det stämmer ju ganska så bra. Det gäller väl att njuta av den tid man har kvar och umgås med dom man gillar innan man lämnar landet. Men det kommer kännas jäkligt konstigt till en början när man inser att man inte kommer träffa alla dessa människor var eviga dag och inte heller på pubarna på kvällarna..Man kommer börja undra efter någon vecka i Sverige när man ska åka tillbaka till Dublin och bli lite vemodig när man inser att man inte ska tillbaka och att inget ändå kommer att vara sig likt om man återvänder ..

Nej det känns tråkigt att lämna alla kompisarna för det kommer ju aldrig bli som nu igen. Man kan ju inte få den här tiden tillbaka. Man kommer ju inte kunna umgås så som vi gör nu allihopa på jobbet och efter, nu är det ju ens vardag och i Sverige bor vi alla på olika håll. Så även om man kommer träffa många härifrån så kommer det aldrig bli alla samtidigt som nu, så det gäller att passa på!

Dock lockar Sverige som in i helvete.. å alla åker ju snart som sagt, vi veteraner( jo vi är ju det på jobbet nu) får lämna över till de nya..

Snart till Sverige alltså... och träffa alla nya kursare ! Och träffa alla gamla jäklar som jag inte sett på alldeles för länge! Saknar folket därhemma som bara den...